Jag har ju inte berättat så mycket om mitt jobb
Så det tänkte jag göra nu. Jag började i juni och trivs stundvis fantastiskt bra. Jag får arbetsuppgifter som känns meningsfulla och roliga och många av mina kollegor är helt underbara unika varelser. Sen finns det ett problem. Varning för världens längsta inlägg. Tror aldrig att jag har skrivit så långt.
Jag är en del av en så kallad arbetsmarknadssatsning som görs i Malmö just nu. Det innebär att en massa unga människor på olika sätt har anställts i Malmö Stad. Det finns en hel hop av projekt, där jag är anställd via ett sådant. Jag är anställd på min arbetsplats i 6 månader. Satsningen på att anställa unga är för att vi ska få en chans att ta oss in på arbetsmarknaden och visa vad vi går för. Och för att minska arbetslösheten såklart. Det ska sägas att Malmö är en väldigt ung stad jämfört med många andra kommuner i Sverige.
Sedan min första dag på jobbet har jag blivit kallad praktikant x antal gånger. Jag är inte praktikant. Jag är bara inte anställd av den förvaltningen som jag är verksam inom. Låter kanske komplicerat så här när jag inte nämner några specifika namn, men det får vara så. Jag vill inte hänga ut någon för att det är inte någon enskild persons fel, det handlar om att alla arbetsmarknadssatsningar som har gjort har blandats ihop...anyways...jag blir i alla fall ofta tagen för praktikant och jag är ju inte det. Jag har påpekat detta ett flertal gånger för mina kollegor. En del fattade direkt och såg att jag faktiskt också hade kunskap att bidra med, även om jag fortfarande har mycket att lära. Andra bryr sig inte särskilt mycket, nickar och säger "Ok, ja det är ju så lätt att blanda ihop alla projekt". Ja det kan jag förstå, det är ju inte så att jag sätter mig in i allt som händer i Malmö Stad, alla projekt som genomförs hit och dit. Om jag skulle göra det så skulle jag vara övermänsklig.
Sen har vi den tredje gruppen människor, varav en jag pratade med idag. Den här människan hade med all säkerhet inga onda avsikter, men personen valde inte sina ord med varsamhet. Den här personen insisterade på att jag var precis som en praktikant även om jag inte ville kallas för det och trots mina försök till att förklara hur situationen ser ut på riktigt, ville inte personen se vad jag menade. Personen fortsatte trycka på att jag var precis som en praktikant, jag var där för att lära mig saker..
Delvis sant. Jag är på mitt jobb för att lära mig saker. Jag hoppas verkligen att det är fler än jag som är det. Alla vill väl utvecklas? Men jag är också där för att jag gjorde ett gott intryck på min jobbintervju, för att jag har gått den utbildningen som jag har gått och för att jag hade ett intresse av den verksamhet som man bedriver på min arbetsplats. Oh well, personen som fortsatte ville i alla fall inte se detta. Dessutom sa personen att "vi hade förmodligen inte anställt dig om det inte var för den här satsningen". Nej, personen satte fingret på problemet. Vi unga får ju inte chansen just för att vi är unga. Som om det är vår enda egenskap. Jag försökte berätta för personen att bara för att jag är ung så betyder det inte att jag är mindre kvalificerad för ett jobb. Det kunde människan gå med på, men gav ändå inte upp om likheten med praktikanter. Jag tycker absolut inte att det är något fel på att vara praktikant, men jag vet, precis som många andra att man många gånger får en viss stämpel på sig som praktikant och av den anledningen vill jag inte bli tagen för praktikant.
Det är inte bara jag som har upplevt det här problemet. Jag har träffat människor som deltar i samma satsning som jag och de berättar precis samma sak.
Efter min diskussion idag var jag nästan illamående. Jag vet som sagt att personen/personerna som jag pratade med inte menade något illa, men jag kan inte förstå varför jag ska behöva mötas av sådana medtryckande kommentarer. Bara för att jag har råkat få mitt jobb på ett lite annat sätt än hur det sker vanligtvis. Bara för att jag är ung. Jag är så trött på att få höra det. Värsta gnälliga inlägget, men den här känslan har funnits i mig i över 4 månader nu och jag måste få utlopp för den någonstans.
Det handlar också om hur man bemöter nyanställda. Jag vet inte om folk glömmer fort, men det är en fruktansvärt utsatt situation att vara nyanställd. När ingen dessutom vet om vad det är man gör så blir det ännu svårare. Det ska sägas att jag har en hel del underbara kollegor som har tagit emot mig med öppna armar och som vill att jag ska stanna kvar. Människor som säkert minns sina första trevande steg ut i arbetslivet och som såg och ser min potential istället för det faktum att jag är 23 år gammal.
Diskussionen idag tog hårt. Den ligger där och gnager i bakhuvudet och kommer nog att göra det ett tag, men tur för mig att jag vet att jag aldrig kommer att behandla någon, ung eller gammal, praktikant eller anställd på det viset. Jag känner dessutom till vad jag kan och vad jag har lyckats bevisa under min tid på min arbetsplats. Jag kommer att klara mig fint och så länge det finns människor som uppskattar mig och som jag kan känna mig respekterad av så är alla respektlösa kommentarer inte värda min uppmärksamhet.
Fast som min mamma sa, ingen av de kommentarerna är meningslösa. De betyder något och det är det som är det värsta.
Nej nu ska jag lägga av. Hoppas att någon smart människa läser det här och kan tänka över det inför Malmös kommande arbetsmarknadssatsningar. Man kanske glömmer ibland att det är människor man har att göra med.
/Ida
Jag är en del av en så kallad arbetsmarknadssatsning som görs i Malmö just nu. Det innebär att en massa unga människor på olika sätt har anställts i Malmö Stad. Det finns en hel hop av projekt, där jag är anställd via ett sådant. Jag är anställd på min arbetsplats i 6 månader. Satsningen på att anställa unga är för att vi ska få en chans att ta oss in på arbetsmarknaden och visa vad vi går för. Och för att minska arbetslösheten såklart. Det ska sägas att Malmö är en väldigt ung stad jämfört med många andra kommuner i Sverige.
Sedan min första dag på jobbet har jag blivit kallad praktikant x antal gånger. Jag är inte praktikant. Jag är bara inte anställd av den förvaltningen som jag är verksam inom. Låter kanske komplicerat så här när jag inte nämner några specifika namn, men det får vara så. Jag vill inte hänga ut någon för att det är inte någon enskild persons fel, det handlar om att alla arbetsmarknadssatsningar som har gjort har blandats ihop...anyways...jag blir i alla fall ofta tagen för praktikant och jag är ju inte det. Jag har påpekat detta ett flertal gånger för mina kollegor. En del fattade direkt och såg att jag faktiskt också hade kunskap att bidra med, även om jag fortfarande har mycket att lära. Andra bryr sig inte särskilt mycket, nickar och säger "Ok, ja det är ju så lätt att blanda ihop alla projekt". Ja det kan jag förstå, det är ju inte så att jag sätter mig in i allt som händer i Malmö Stad, alla projekt som genomförs hit och dit. Om jag skulle göra det så skulle jag vara övermänsklig.
Sen har vi den tredje gruppen människor, varav en jag pratade med idag. Den här människan hade med all säkerhet inga onda avsikter, men personen valde inte sina ord med varsamhet. Den här personen insisterade på att jag var precis som en praktikant även om jag inte ville kallas för det och trots mina försök till att förklara hur situationen ser ut på riktigt, ville inte personen se vad jag menade. Personen fortsatte trycka på att jag var precis som en praktikant, jag var där för att lära mig saker..
Delvis sant. Jag är på mitt jobb för att lära mig saker. Jag hoppas verkligen att det är fler än jag som är det. Alla vill väl utvecklas? Men jag är också där för att jag gjorde ett gott intryck på min jobbintervju, för att jag har gått den utbildningen som jag har gått och för att jag hade ett intresse av den verksamhet som man bedriver på min arbetsplats. Oh well, personen som fortsatte ville i alla fall inte se detta. Dessutom sa personen att "vi hade förmodligen inte anställt dig om det inte var för den här satsningen". Nej, personen satte fingret på problemet. Vi unga får ju inte chansen just för att vi är unga. Som om det är vår enda egenskap. Jag försökte berätta för personen att bara för att jag är ung så betyder det inte att jag är mindre kvalificerad för ett jobb. Det kunde människan gå med på, men gav ändå inte upp om likheten med praktikanter. Jag tycker absolut inte att det är något fel på att vara praktikant, men jag vet, precis som många andra att man många gånger får en viss stämpel på sig som praktikant och av den anledningen vill jag inte bli tagen för praktikant.
Det är inte bara jag som har upplevt det här problemet. Jag har träffat människor som deltar i samma satsning som jag och de berättar precis samma sak.
Efter min diskussion idag var jag nästan illamående. Jag vet som sagt att personen/personerna som jag pratade med inte menade något illa, men jag kan inte förstå varför jag ska behöva mötas av sådana medtryckande kommentarer. Bara för att jag har råkat få mitt jobb på ett lite annat sätt än hur det sker vanligtvis. Bara för att jag är ung. Jag är så trött på att få höra det. Värsta gnälliga inlägget, men den här känslan har funnits i mig i över 4 månader nu och jag måste få utlopp för den någonstans.
Det handlar också om hur man bemöter nyanställda. Jag vet inte om folk glömmer fort, men det är en fruktansvärt utsatt situation att vara nyanställd. När ingen dessutom vet om vad det är man gör så blir det ännu svårare. Det ska sägas att jag har en hel del underbara kollegor som har tagit emot mig med öppna armar och som vill att jag ska stanna kvar. Människor som säkert minns sina första trevande steg ut i arbetslivet och som såg och ser min potential istället för det faktum att jag är 23 år gammal.
Diskussionen idag tog hårt. Den ligger där och gnager i bakhuvudet och kommer nog att göra det ett tag, men tur för mig att jag vet att jag aldrig kommer att behandla någon, ung eller gammal, praktikant eller anställd på det viset. Jag känner dessutom till vad jag kan och vad jag har lyckats bevisa under min tid på min arbetsplats. Jag kommer att klara mig fint och så länge det finns människor som uppskattar mig och som jag kan känna mig respekterad av så är alla respektlösa kommentarer inte värda min uppmärksamhet.
Fast som min mamma sa, ingen av de kommentarerna är meningslösa. De betyder något och det är det som är det värsta.
Nej nu ska jag lägga av. Hoppas att någon smart människa läser det här och kan tänka över det inför Malmös kommande arbetsmarknadssatsningar. Man kanske glömmer ibland att det är människor man har att göra med.
/Ida
Kommentarer
Trackback
