Jag vill inte vara hon som är sån
The end of an era börjar sakta men säkert närma sig. Folk flyttar från Piteå - nytt sjukt ungt lammkött gör sin entre - vi blir de gamla från upplevelse med bitter uppsyn som går runt och stör sig på alla sprudlande, glada, förväntasfulla ettor.
För några år sen var vi några av dessa jobbiga små ettor. Vi älskade vår klass och trodde vi skulle vara en starkt sammanhållen årgång under studietiden. Vi var naiva och äckligt glada. Sen insåg vi att Piteå är litet, människor är dumma i huvudet men sen hittade man det där gänget som var the shit. De personerna som kommer saknas, som man kommer lova att hålla kontakten med men som man om tio år undrar vad det blev av.
Med vi och man menar jag givetvis jag (och mitt ego kanske). Jag har börjat göra nya planer och känslan av att jag kan göra precis vad jag vill är så jävla skön. Jag försöker bara göra mitt bästa nu för att låta bli att påverkas av alla normer och förväntningar - alla måsten. Jag älskar milstolpar och vägskäl - snart står jag alltså där igen. Det har hänt två gånger tidigare.
2005 - Har just tagit studenten och beger mig till LONDON
2006 - Nyss hemkommer och flyttar upp till Piteyo
Happ- några år senare och nu väntar nya äventyr. Jag vet vad man kanske borde göra men exakt vad vill jag göra? Sånt här tänker många på när de fyller 18 år - känner mig lite efter alltså.
/Sanna
ps: På tal om 18 - min brorsa fyller myndig på onsdag. Är det okej att supa ner sin lillebror liksom - känns inte helt okey *säger storasystern med myndig röst och gömmer vodkaflaskan längre in i garderoben* ds
För några år sen var vi några av dessa jobbiga små ettor. Vi älskade vår klass och trodde vi skulle vara en starkt sammanhållen årgång under studietiden. Vi var naiva och äckligt glada. Sen insåg vi att Piteå är litet, människor är dumma i huvudet men sen hittade man det där gänget som var the shit. De personerna som kommer saknas, som man kommer lova att hålla kontakten med men som man om tio år undrar vad det blev av.
Med vi och man menar jag givetvis jag (och mitt ego kanske). Jag har börjat göra nya planer och känslan av att jag kan göra precis vad jag vill är så jävla skön. Jag försöker bara göra mitt bästa nu för att låta bli att påverkas av alla normer och förväntningar - alla måsten. Jag älskar milstolpar och vägskäl - snart står jag alltså där igen. Det har hänt två gånger tidigare.
2005 - Har just tagit studenten och beger mig till LONDON
2006 - Nyss hemkommer och flyttar upp till Piteyo
Happ- några år senare och nu väntar nya äventyr. Jag vet vad man kanske borde göra men exakt vad vill jag göra? Sånt här tänker många på när de fyller 18 år - känner mig lite efter alltså.
/Sanna
ps: På tal om 18 - min brorsa fyller myndig på onsdag. Är det okej att supa ner sin lillebror liksom - känns inte helt okey *säger storasystern med myndig röst och gömmer vodkaflaskan längre in i garderoben* ds
Kommentarer
Postat av: Erik
Det är OK att supa ner lillebror. Jag gjorde det redan när lillebror var 12. Go nuts!
Postat av: emily
Du bör supa ner din lillebror!
Åh milstolpar! Utmaningar är det som kryddar livet. Jag bävar alltid för förändring, men kastar mig allt som oftast in i saker. Jag har inget att förlora. Man måste prova sig fram!
Postat av: Sanna
Hm, jag antar att jag får lite på er helt enkelt. Ni är ju gamla i gamet liksom
Postat av: ida
Men erik då, olle som säkert var världens snällaste kille innan. Fan!
Trackback
