Moviestar oh moviestar
Jag och Ida snackade häromkvällen om filmögonblick. Händelser i ens liv som känns som hämtat ur en film. Jag berättade om mitt starkaste minne för henne.
Det var i somras. Sista natten i Norge innan vi "svenskarna" skulle bege oss hem och så långt jävla bort som möjligt från Bibelskolan. En viss holländare som blivit min romans för Norge-vistelsen kom över för att säga adjö. Han gav mig ett brev och den där blåa tröjan som jag alltid fick när jag sov över hos honom.
Jag hade gått all drama queen på honom under en snedfylla när gänget hade en sista partykväll någon dag innan. Inte likt mig men jag var förjävlig och sa något i stil med "You don't even care". Har inget minne om varför men jag var så jävla pissed off. Eller kanske lite ledsen för att vi aldrig skulle ses mer typ men jävligt arg var jag.
Så fick jag det där brevet. Jag fick inte öppna det förrän nästa dag sa han. Yeah right, tänkte jag. Det rann tårar ner längs hans kinder och jag önskade att jag också kunde visa mig lite ledsen. Men jag var kanske inte så ledsen som jag ville vara och jag sa att jag följer med honom en bit på vägen hem.
Klockan var mycket för mig som skulle upp okristligt tidigt och jag insåg nu att det ösregnade ute, becksvart och kallt. Men jag hade sagt att jag skulle följa med och det kändes fortfarande lite för tidigt för att säga hejdå. Så vi gick. Sakta, sakta och kläderna började kännas allt tyngre och tyngre. Dygnsura och förjävliga sa vi hejdå där i regnet. Och jag tänkte det precis då - det här är som en film.
Så fort jag kom tillbaka så slet jag givetvis upp det där brevet jag inte fick öppna. Och på baksidan på alla sidorna hade han skrivit " I do fucking care". Och det var sådär äckligt fint så man nästan mådde lite illa.
Och den där tröjan som var hans har jag kvar men den luktar ju inte honom längre.
/S
Det var i somras. Sista natten i Norge innan vi "svenskarna" skulle bege oss hem och så långt jävla bort som möjligt från Bibelskolan. En viss holländare som blivit min romans för Norge-vistelsen kom över för att säga adjö. Han gav mig ett brev och den där blåa tröjan som jag alltid fick när jag sov över hos honom.
Jag hade gått all drama queen på honom under en snedfylla när gänget hade en sista partykväll någon dag innan. Inte likt mig men jag var förjävlig och sa något i stil med "You don't even care". Har inget minne om varför men jag var så jävla pissed off. Eller kanske lite ledsen för att vi aldrig skulle ses mer typ men jävligt arg var jag.
Så fick jag det där brevet. Jag fick inte öppna det förrän nästa dag sa han. Yeah right, tänkte jag. Det rann tårar ner längs hans kinder och jag önskade att jag också kunde visa mig lite ledsen. Men jag var kanske inte så ledsen som jag ville vara och jag sa att jag följer med honom en bit på vägen hem.
Klockan var mycket för mig som skulle upp okristligt tidigt och jag insåg nu att det ösregnade ute, becksvart och kallt. Men jag hade sagt att jag skulle följa med och det kändes fortfarande lite för tidigt för att säga hejdå. Så vi gick. Sakta, sakta och kläderna började kännas allt tyngre och tyngre. Dygnsura och förjävliga sa vi hejdå där i regnet. Och jag tänkte det precis då - det här är som en film.
Så fort jag kom tillbaka så slet jag givetvis upp det där brevet jag inte fick öppna. Och på baksidan på alla sidorna hade han skrivit " I do fucking care". Och det var sådär äckligt fint så man nästan mådde lite illa.
Och den där tröjan som var hans har jag kvar men den luktar ju inte honom längre.
/S
Kommentarer
Trackback
