Och så var det stressen
Kroppen bara protesterar mot den här situationen. Ingenting stämmer, allt är upp och ner. Jag pallar tydligen inte det här med att leva i ovisshet. Jag är en trygghetsmänniska som behöver min fyrkantiga vardag för att kunna fungera. Jag minns när jag skulle börja plugga i Piteå. Då tänkte jag "fan vad skönt, nu behöver jag inte oroa mig för vad jag ska göra med mitt liv i 4 år".
Både jag och frugan går ju i väntans tider och nej vi är inte gravida. Det är ju det här med jobb dårå. Att det ska vara så svårt att få besked om något som är så viktigt för att hela ens liv ska kunna fungera normalt. Jag håller på att bli tokig. Jag har ingen kontroll på min situation, det enda jag kan göra i nuläget är att vänta. Det här med att jag fick höra att det ser ganska positivt ut för min del hjälpte i ett par dagar, men nu har det gått över i en ny fas av oro med tanke på att den anställningen som jag har nu går ut om en månad. Det är inte humant att låta en människa som har en hyra och en hel drös andra räkningar att betala gå i sån ovisshet.
Man har ju en back up, men det är ju en back up av en anledning. Jag vill inte plugga och jobba extra på mitt gamla jobb. Jag vill ju jobba kvar på det jobbet där jag är nu. Världens I-landsproblem egentligen fast ändå inte. Arbetslöshet känns inte så lockande. Att plugga är väl alltid kul, men jag är ändå inte sugen. Det är väl bara att hoppas att både min och Sannas arbetsgivare tar sitt förnuft till fånga och låter oss få mer tid. Vad ska man åstadkomma på 6 månader liksom? Det är ingenting.
Precis när jag skriver detta lyssnar jag på Lykkelis "Tonight" där hon sjunger "don't you let me go let me go tonight". Orden får en sån mening. Jag är fortfarande lika sentimental. Det här måste få ett slut.
Nu ska vi kolla Sveriges Skönaste Familjer på 5an. Jäkligt sjysst program faktiskt. Kolla på't vettja!
/Ida
Både jag och frugan går ju i väntans tider och nej vi är inte gravida. Det är ju det här med jobb dårå. Att det ska vara så svårt att få besked om något som är så viktigt för att hela ens liv ska kunna fungera normalt. Jag håller på att bli tokig. Jag har ingen kontroll på min situation, det enda jag kan göra i nuläget är att vänta. Det här med att jag fick höra att det ser ganska positivt ut för min del hjälpte i ett par dagar, men nu har det gått över i en ny fas av oro med tanke på att den anställningen som jag har nu går ut om en månad. Det är inte humant att låta en människa som har en hyra och en hel drös andra räkningar att betala gå i sån ovisshet.
Man har ju en back up, men det är ju en back up av en anledning. Jag vill inte plugga och jobba extra på mitt gamla jobb. Jag vill ju jobba kvar på det jobbet där jag är nu. Världens I-landsproblem egentligen fast ändå inte. Arbetslöshet känns inte så lockande. Att plugga är väl alltid kul, men jag är ändå inte sugen. Det är väl bara att hoppas att både min och Sannas arbetsgivare tar sitt förnuft till fånga och låter oss få mer tid. Vad ska man åstadkomma på 6 månader liksom? Det är ingenting.
Precis när jag skriver detta lyssnar jag på Lykkelis "Tonight" där hon sjunger "don't you let me go let me go tonight". Orden får en sån mening. Jag är fortfarande lika sentimental. Det här måste få ett slut.
Nu ska vi kolla Sveriges Skönaste Familjer på 5an. Jäkligt sjysst program faktiskt. Kolla på't vettja!
/Ida
Kommentarer
Trackback
