Take a walk on the wild side
Ibland kan det kännas lite konstigt att komma tillbaka till sitt gamla rum hemma hos päronen. Man blir med ens 16 år igen och besvarar frågor som om man har klätt på sig tillräckligt varmt eftersom det är fruktansvärt kallt ute, vart man ska, med vem man ska och när man ska…
Jag har alltid tyckt att det har varit otroligt frustrerande och ett tecken på att mina föräldrar inte tror att jag kan ta vara på mig själv. Nu har jag ändå förstått att det är sättet de fortfarande kan ha kvar sin lilla dotter på – trots att jag fan fyller 22 i december.
Jag menar, jag har inte bott hemma på riktigt sen studenten och har alltid varit tillräckligt självisk för att göra precis det jag vill. Det har liksom inte funnits så mycket de har haft att säga till om. Inte ens på högstadiet då jag till exempel sa till de att jag firade midsommar i området medan jag istället befann mig på andra sidan stan på fest. Evil.
En jävla unge var jag – störig (okej, fortfarande iof), gjorde saker jag inte borde göra vid min ringa ålder. Kommer fortfarande ihåg hur jag, 8 år, och granntjejen stal hennes mammas cigaretter och sprang runt hörnet och rökte upp hela paketet. Hur jag och min bästis, 12 år, snodde hembränt från hennes farfar på landet, mitt på ljusa dagen och hällde i juice så det inte skulle synas.
Finns så många roliga små hyss man har gjort och allt sånt kommer oftast tillbaka när jag åker hem till mitt Trånkan. Och visst är det tur att jag fortfarande har någon som säger till allt det är skitkallt ute (Idas uppgift i Piteyo) eftersom jag envisas med att springa runt i tunna converse hela vintern. Hm, varför slutade man upp med alla små hyss för – varför inte göra något olagligt som att smuggla knark eller något. Take a walk on the wild side liksom.
The end of den här romanen.
Jag har alltid tyckt att det har varit otroligt frustrerande och ett tecken på att mina föräldrar inte tror att jag kan ta vara på mig själv. Nu har jag ändå förstått att det är sättet de fortfarande kan ha kvar sin lilla dotter på – trots att jag fan fyller 22 i december.
Jag menar, jag har inte bott hemma på riktigt sen studenten och har alltid varit tillräckligt självisk för att göra precis det jag vill. Det har liksom inte funnits så mycket de har haft att säga till om. Inte ens på högstadiet då jag till exempel sa till de att jag firade midsommar i området medan jag istället befann mig på andra sidan stan på fest. Evil.
En jävla unge var jag – störig (okej, fortfarande iof), gjorde saker jag inte borde göra vid min ringa ålder. Kommer fortfarande ihåg hur jag, 8 år, och granntjejen stal hennes mammas cigaretter och sprang runt hörnet och rökte upp hela paketet. Hur jag och min bästis, 12 år, snodde hembränt från hennes farfar på landet, mitt på ljusa dagen och hällde i juice så det inte skulle synas.
Finns så många roliga små hyss man har gjort och allt sånt kommer oftast tillbaka när jag åker hem till mitt Trånkan. Och visst är det tur att jag fortfarande har någon som säger till allt det är skitkallt ute (Idas uppgift i Piteyo) eftersom jag envisas med att springa runt i tunna converse hela vintern. Hm, varför slutade man upp med alla små hyss för – varför inte göra något olagligt som att smuggla knark eller något. Take a walk on the wild side liksom.
The end of den här romanen.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hoppas att detta bara var ett skämt annars blir det skäll. Pappa
Postat av: Lania
Hörrö, det är ju jag som alltid säger åt dig när det är kallt ute fast det inte ser ut att vara kallt ute!
Trackback
